speak to me only with your eyes

Det är sjukt vad fort tiden går. I början av höstterminen kändes det som evigheter till 70%seminarium och PA100redovisningar. Nu inser man att en termin inte är en evighet, att man faktiskt inte hinner göra så mycket, om man inte tar sig i kragen. Man har ingen direkt pli på sig själv, verkligen inte. Självdiciplinen är inte vad den brukar vara. Kanske beror det på att det är så kort tid kvar, att jag inte vill att det ska ta slut?

Ja, det är rent utsagt kaos. Eller, snarare lugnet före stormen. Det känns som jag inte har någon koll på någonting alls och inte vet vad jag ska göra med någonting. Snart kommer det, snart. Men nu känner jag mig bara... Ni vet, handlingsförlamad. Det känns alldeles för stort.

På torsdag ska jag prata med Micke. Vi ser hur det blir.

Kärlek,
Isa