speak to me only with your eyes

Rapporten är inlämnad.

Redovisningen är avklarad.

Allt känns hur bra som helst. Hundraprocentig lycka. Nästan intill euforisk. Det känns så himla skönt. Det är över nu. Eller? Sen kommer betyget och man blir asbesviken. Får vi inte hoppas, men så lär det väl bli? Kanske, kanske inte. Det känns sjukt konstigt det här med betygsättning av PA100kursen.

Tack och hej, leverpastej. Det har varit roligt att ni ville följa med på den här resan. Nu är den över, målet är nått. Jag säger: adjökens adjö.

Imorgon visas bilder i Valhalla och musik spelas i högtalarna och Led Zeppelin kommer vara levande igen. Jag är inte nervös eller orolig. Jag är taggad.

Detta fantastiska arbete. Detta olidiga arbete. Detta hemska arbete. Detta roliga arbete. Detta hundra timmar långa arbete lider mot sitt slut. Imorgon är det redovisning och jag är inte ett dugg nervös. Det måste vara någonting fel på mig. Eller är det inte det? Det känns som halva MP06 inte heller är särskilt oroliga för den här domedagsredovisningen, som det tidigare har verkat vara.

Nej, jag är fortfarande lugn som en filbunke och ska fortsätta med, och förhoppningsvis slutföra, rapporten.

Fred ut!

Sista-minuten-paniken har inte infunnit sig ännu. Det är cirka 27 timmar kvar till redovisning. Jag har bestämt att inte använda mig utav bilderna som är på spec-rullarna, de får jag helt enkelt klara mig utan. Jag överlever, projektet överlever. Även om det inte känns helbra, som att helheten inte riktigt är färdig. Kanske använder de bilderna i slututställningen istället.

Amazing! Har nästan skrivit klart resultatdelen nu. Bara halva diskussiondelen och  inspirationsbilderna kvar. Powerpointen är så gott som färdig och jag känner mig faktiskt rätt så nöööjd. Analysera sina egna bilder är dock inte en upplevelse man vill ha varje dag. Seriöst, nio bilder, som är ens egna, som ska synas i varje hörn. Som att det inte var nog med självkritik redan. Men tjollah, snart färdig. Snart är det över.

Dock det där lilla problemet med vätskan. Jag undrar om den kommer imorgon. Vad tror du???? HOPPAS I ALLA FALL. Håll tummarna för mig!

Sitter och filar på Power-pointen, letar bilderna som jag fått inspiration ifrån på internet. Inspirationsbilderna ligger nämligen hemma. Försöker fylla i de tomma hålen i rapporten också. Det går segt men rullar på. Det kommer gå bra, det kommer gå bra.

Hoppas bara att vätskan kommer till imorgon så att jag hinner göra bilderna innan redovisningen! Det vore guld värt. Åter till skrivandet innan mattelektionen börjar.

So long babes, I.

Paniken borde infinna sig. Jag är dock lugn som en filbunke. Vad är fel på mig? Sitter och skriver på rapporten. Vill ha kontakt med Rutan. Han verkar omöjlig på msn nuförtiden.


Kuliga grejer jag gjort istället för PA100 idag:
-Varit i skolan.
-Köpt balbiljett.
-Varit med mina älskade MP06:or
-Promenadjoggat i det fina vädret
-Duschat (är asfräsch)
-Skrivit ett Dear Family!-brev
-Varit kolugn.

Okej. Det löser sig ju på ett eller annat sätt, eller hur? Det är smällar man får ta.

Nu kör jag för fullt med redovisningen, scannar blider, skriver manus och gör powerpoint. Fundera på hur det ska gå med de sista bilderna får jag göra sen, på onsdag. Det blir lite rapportskrivning om en stund och det ser ut som att det löser sig trots allt. Även fast jag kanske inte blir så nöjd med resultatet som jag hade kunnat bli.

Intressant är dock följande: det känns som bilder fattas mig även fast jag vet att jag gjorde flera stycken i onsdags. Vad kan jag ha gjort av dem? Virrigare än någonsin.

Och nu är det okej att drabbas av panik?

Följande har inträffat:
Min specialvätska som skulle komma på onsdag förra veckan, visade sig inte kommit innanför Svea Rikes ramar förrän igår. Detta betyder följdaktligen att jag inte kommer ha vätskan förrän på onsdag nästa vecka. Vilket betyder panik.

Panik. Panik. Panik. Smaka på ordet, visst låter det bra?

Men det är okej. Eller?

Det är så sjukt nära slutet nu att jag bara vill ta en fjärrkontroll och spola fram tiden för att få det överstökat. Problemet ligger i seg postgång. Jag har fortfarande inte fått specialvätskan, vilket leder till besvärligheter. Det innebär att jag inte har kunnat framkalla mina sista rullar och därigenom inte har kunnat se mina sista bilder. Är de ingenting att ha är jag förvisso redan färdig. Eller?

Jag känner mig helt bakom flötet igen. Sitter och skriver på rapporten och känner mig handlingsförlamad. Seriöst, PA100 är värre än allt annat i livet. Fy Isabell, man får inte ljuga! Men det känns så hopplöst när ingenting är riktigt klart.

Fred och kärlek, I.

Igår var jag i labbet hela långa dagen med Zetter, en av mina blivande roomie2be. Hur som helst så hade vätskan inte kommit, jag glömde negativen hemma och allt var lite kaos där i början. Ändock var vi där i sex timmar med en film var. Är det inte fantastiskt så säg?

Följande blev gårdagens bästa misstag

Shit, jag är dålig på att hålla det här uppdaterat. Detta har hänt:
Jag har hängt på F'labb.
Jag har fotat idag!
"Jag" har ordnat vätskor till filmerna

Detta ska hända:
I helgen ska jag förmodligen fota M&M igen...! Alternativt nästa vecka.
På tisdag kommer vätskorna.
På onsdag ska jag gå på bio (så inget F'labb)
På torsdag ska jag till F'labb och framkalla, förhoppningsvis kick ass-bilder.
Under påsklovet ska jag skriva rapport, montera bilder och vara sjukt uppstyrd!

Serri! Tre veckor kvar och jag har två fototillfällen kvar. Hoppas att ena blir i veckan, det andra kanske blir i helgen eller nästa vecka. Shit pommes! Men det löser sig. Jag har koll på vad som ska göras.

Idag skulle jag fota, men det blev inget av på grund av sjukdom. Trist att det finns sjukdomar.

Det var ju det där med att uppdatera ofta. Det enda jag har att berätta just nu är att det känns rätt bra efter 70%seminariumet. Att det känns rätt bra att vi har påsklov veckan innan redovisningen. Att det känns rätt bra rent allmänt att det snart är vår.

Det intressanta med projektarbetet är att det kan kännas så jobbigt, fast det egentligen, alltså egentligen, är jätteroligt. Man får jobba med någonting man tycker är askul och man får göra det hela tiden om man så vill. Men är det nog? Nej. Vi måste gnälla ändå. Det är svårt att rättfärdiga att få gnälla om någonting man tycker om jättemycket... Eller jag vet inte.

Kul!

Jag ska ta fram mer bilder imorgon. Förhoppningsvis göra min första stora kopia - börja skriva diskussionen om den första bilden. Ska även se om bilderna på morfar är någonting att ha - annars ska jag fota om.

På måndag ska jag planera inför fotografering av mina offer. Så alla böcker med till skolan, kommer kännas tungt. Har möte med Micke på måndagseftermiddagen också. Bra! Då gäller det att jag har planerat ihop någonting bra.

Ska prata med morfar om framkallning av färgfilm och så ska jag gå förbi fotohörnan i veckan - med morfar. Kanske. Vi får se hur det blir med det. Fotohörnan alltså. Prata med morfar gör jag hur som helst.

Något nytt, häftigt, coolt, roligt och så där, under stjärnorna får avsluta detta inlägg:
Klassen har startat ny klassblogg! Kolla in http://www.mpnollsex.blogg.se

Uppdatera ofta är väl vad man ska göra, så att man har mycket underlag att gå tillbaka och ta information till sin rapport? Ja, just det. Jag har hittat mina offer nu, det visar sig att de inte alls gömmer sig för mig och mer än gärna ställer upp. Så förhoppningsvis får vi tid till fotografering nästa vecka. Det blir najs!

Ikväll ska jag till labbet och ta fram bilderna som fotades i söndags och det blir naaaaaaajs (förhoppningsvis...). Imorgon är det sjuttioprocentsseminarium och det blir spännande det med. Jag hoppas att Linda tog sig igenom min helt osammanhängande, virriga rapport. Den måste styras upp ordentligt sen. Men det blir sen.

Så, vad som gäller nu för mig är att planera fotograferingen nästa vecka. Det gäller också att hitta en tid som passar för alla parter, vilket kanske blir det största problemet som jag ser det så här i förhand. We'll see!

Jag har i alla fall läst Linnéas 70%rapport och det känns ju duktigt av mig. Bra jobbat mig själv!

Fred(ag) och kärlek.

Jag märkte att jag lyckats skriva 6 sidor på min rapport och att planeringen inte var så dålig som jag trodde. Det enda som känns lite dåligt är att jag inte träffat mina offer, trots att Micke lyckats träffa och prata med dem flera gånger. Det känns ju jättekul! De gömmer sig för mig. Lätt. Jag hoppas att jag träffar dem imorgon och kan bestämma tid för fotografering under vecka 13, det låter som en plan va?

I helgen ska jag alltså fota morfar och det blir nog bra. Det ska jag planera under lördagen, även om jag har en ganska klar bild av hur jag ska ta mig tillväga.

Alltså: Rapporten till 70%seminariumet är nästan färdigt.
Planeringen inför fotosession nr 1 är snart färdigt
Pratat med offrerna har jag inte gjort
Planerat inför fotografering på offrerna är fullständig.

Men det kommer, jag känner mig på banan igen, dels för att jag är frisk igen, dels för att jag nog aldrig sprang utanför den. All min kärlek till livet.

Jag vill kräkas på projektarbetet, både bokstavligt och icke bokstavligt talat. Fy sjutton (för övrigt ett uttryck som blivit utnött under lovet).

Here's the deal: fredag är det 70% av rapporten-inlämning. Känns väl... Dåligt? + att jag inte styrt upp fotningen än och det känns ju dåligt. Vad som känns bra är dock att jag har nog (förhoppningsvis kanske...) rätt bra koll på vad och hur jag ska fota. Så det är väl positivt?

Så, fota mormor och morfar i veckan och resten nästa vecka. Låter det som en bra idé? Jag tror att det kan fungera. Fungerar det inte, då blir jag arg, vilket jag helst inte vill vara. Detta betyder att jag måste styra upp mitt liv, dvs mitt projekarbete. Nu på en gång. Så jag sätter mig ner med mina böcker, klurar och ritar och bestämmer mig för någonting. Låter det vettigt?

PUSS

Nu sitter vi här, på projektarbetestiden och lyssnar på våra handledare. Festligt! Jag får lite panik. Det löser sig.

Jag ska skriva om min projektplan, för jag är ganska säker på att den inte överrensstämmer med mitt projektarbete.

Snart ska jag börja arbeta med allt, om cirka 13 minuter.